Slutet av "En komikers uppväxt" lämnade en känsla av vemod. Jag är känslig för barn som mobbar barn. Tänkte avvakta med att läsa "Ett UFO gör entre". Måste låta komikers uppväxt smälta.

Blev sugen på att läsa något upplyftande å valde därför "Det nya livet" av Orhan Pamuk. Nu är iofs Pamuk kanske inte bästa författaren att vända sig till om man vill ha lite uppmuntrande litteratur. Men tyckte att bokens handling lät upplyftande.

"Den unge studenten Osman bor i Istanbul med sin mor. Osman läser en dag en märklig bok som får en livsavgörande betydelse för honom. Han blir blixtförälskad i en änglalikt vacker kvinna, Canan, som också hon har läst samma bok. Tillsammans ger de sig ut på en bussresa i Turkiet för att försöka hitta Canans försvunne pojkvän Mehmet, och för att finna det "nya liv" som boken beskriver, och som gestaltas av en ängel som de hoppas få syn på utanför bussfönstren. Men inte alla är övertygade om att romanens nya liv är av godo. De träffar bland andra Mehmets far som är övertygad om att den livsavgörande boken är ett hot, bara ett av många exempel på en gigantisk konspiration riktad mot traditionella turkiska värderingar. Det nya livet är en resa i geografin med kärleken och döden som följeslagare. men det är också en resa in i litteraturen och populärkulturen, en visionär utforskning av kulturella och nationella identiteter."

Jag gillar Pamuks sätt att skriva. Varje mening smälter in i varandra, och det blir således ett sånt härligt flyt i läsandet. En flowkänsla. Bästa jämförelsen jag kan göra är med Ginsbergs Howl - kanske inte världens bästa jämförelse, men min litteraturvana är ännu mycket låg.











Har tidigare läst böckerna Istanbul (2003) och Snö (2002) av Pamuk.
Istanbul är en självbiografi och ett stadsportträtt. Snö handlar liksom Det nya livet om en man som söker efter "meningen". Det är kärlek, ångest och rädsla inför döden som är de ständigt återkommande temana.

Huvudpersonen i Det nya livet, går så långt efter sitt sökande efter "meningen" att han utsätter sig för osäkra bussturer, som går längst snötäckta bergsvägar, för att uppleva en olycka.
Drastiskt sätt att finna meningen på kan tyckas :)
Ändock är det lätt att förstå och känna med vad det är som driver huvudpersonen. Verkligenheten ter sig meningslös för honom - han vill så gärna uppleva den verklighet som boken han förälskat sig i, beskriver. Och för att finna den här verkligheten utsätter han sig själv för livsfara.

Det är så vackert ;)