Väntrummet

Satt och drack mitt morgonkaffe framför DN och snubblade över ett utdrag ur romanen "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", en självbiografisk roman skriven av Etik forskaren Ann Heberlein. Jag har vid ett tidigare tillfälle stött bekantskap med henne i en bok som handlade om att ta ansvar "Det var inte mitt fel". Den boken, vill jag minnas att jag avskyde starkt, då jag såg den som allt för självexcentrisk, att den tappade tråden flera gånger och lät sig flummas iväg på tok för mycket. Däremot när jag såg henne vid något debattprogram som handlade om ansvar, tyckte jag att hon hade en hel del kloka saker att säga. Saker som fastnade och som ändrade min negativa åsikt angående henne till det motsatta. Utdraget ur hennes självbiografiska roman kallad väntrummet, ökar bara min respekt för henne ytterligare då jag blev starkt berörd utav den. Stilen hon använder är väldigt utlämnande och sättet som hon beskriver sin livsångest på är skrivet på ett sätt så att i alla fall jag kan reflektera med det. Vad som berörde mig undviker jag helst att gå in på, då jag inte är så mycket för att skriva om känslor i en djupare mening på offentliga rum, som en blogg innebär. Dessutom blir känsloyttringar lätt så banala, i varje fall när det är jag som skriver. Därför nöjer jag mig med att endast skriva att Väntrummet berörde mig starkt.

Utdraget finns att läsa på följande länk.